Ojojoj, nu har det hänt grejjer sen sist. I lördags kom det ett gäng käcka trädfällarkarar i en liten liten röd gammal traktor för att ta ner våra monstergranar. Jag hade trott att de skulle komma med en gigantisk traktor med såna där stödben man fäller ut, för att se till att helvetesträdet inte hamnade i grannens vardagsrum. Men där kom fyra stora karlar i den minsta lilla traktor jag någonsin sett, jag såg framför mig hur den stackars traktorn skulle flyga efter supergranen och landa högst upp i högen, med grannens hus underst. Jag var ganska tacksam för att jag hade bråttom till Hugos innebandymatch så jag slapp se eländet. När de stod där och kliade sig i huvet och funderade på hur de skulle göra med telefonledningen som tydligen satt i vägen, hasplade jag ur mig att det är helt ok att kapa den om ni vill, men nu måste jag verkligen åka, och lämnade de stackarna med sin uppgift.

Under matchen satt jag som på nålar och bad till högre makter att allt skulle gå vägen utan någon större katastrof.

Och ta mig tusan om inte det hjälpte, för när jag kom hem låg där tre stora granar och en gammal björk som nog åkt ner av bara farten kors och tvärs över hela tomten. Telefonledningen låg prydligt ihopvirad i ett hörn bredvid ved som kan hålla hela helvetet med bränsle en lååång tid framöver.

Grabbarna var supernöjda med att ha världens häftigaste äventyrspark på tomten, Albin frågade med sin snällaste röst om inte träden möjligtvis kunde få ligga kvar för evigt, för de är sååå roliga att leka i.

Själv började jag fundera på hur jag skulle överleva fyra dagar utan både hemtelefån och internet innan Håkan kom hem och kunde sätta upp sladdeländet igen. Men som jag misstänker att det är med all avgiftning, så var det första dygnet värst, sen vande jag mig liksom undan för undan, och vipps så var det tisdag kväll och allt var som vanligt igen.

Det kanske gjorde sitt till att mina tankar var på annat håll. I måndags var det nämligen dags för första tillfället på Carinas och min allra första egna agilitykurs.

Jag måste erkänna att jag har varit ganska nervös och känner av lite prestationsångest. Man vill ju att alla deltagare ska vara nöjda med kursen, de har ju faktiskt betalt ganska dyra pengar för att få gå den.

Men allt flöt på bra tycker jag, och alla deltagare var så otroligt duktiga! De lär sig mycket fortare än vi hade räknat med. Superkul! Jag längtar till nästa måndag när jag får träffa alla igen.

Men nu säger jag tack för den här gången.

Ha det bra alla där ute!

Puss och kram