Solen tittar fram mellan målnen och jag sitter nyvaken i köket. Har jobbat i natt, och ska ut en natt till, sen får jag vila. Kaffet kallnar i glaset och hundarna tittar uppfodrande på mig medan jag läser alla uppdateringar på Facebook. Facebook, min länk till världen när jag själv inte orkar delta.

Som ni alla vet har jag varit sjuk, några av er kanske tycker att jag har varit allt för frikostig med vad jag har skrivit på FB. Men jag har inte velat att folk ska undra, och vända sig om och titta när jag gått förbi. Jag ville skona min familj från frågor och blickar. Det har varit tungt nog ändå att ha en mamma och en fru med Cancer.

Albin och Hugo har vakat som hökar över mig, gör det fortfarande, och Håkan har varit tvungen att arbeta som vanligt. Ingen kan nog förstå den vanmakt han har känt under mina behandlingar, när han har befunnit sig på andra sidan ett hav, en evighet bort, utan att kunna göra någonting för att hjälpa.

Ingen kan nog förstå vad oron över en sjuk mamma kan göra med två barn, vad det lämnar för spår i själen, det får tiden utvisa.

Vintern försvann i ett töcken av provtagningar, diagnoser, operationer, komplikationer, sjukhusbesök, behandlingar, illamående och trötthet. Våren gick och sommaren är här utan att jag egentligen har märkt det. 

Behandlingarna tog slut och röntgen visade att Cancern är borta.

Alla jublar, och jag med... på utsidan... på insidan känns det tomt.

Hur kan ni veta att allt är borta frågade jag läkaren? Det kan vi inte, fick jag som svar. På ca 20% kommer det tillbaka. Jag får gå på täta kontroller i ett år, sen kan man tydligen andas ut.

Men 20%, 1 på 5, jag kan inte släppa det. Under hela vintern har jag varit fokuserad på behandlingarna och alla sjukhusbesök. Jag skulle bli frisk, har aldrig tvivlat! Nu kan jag bara vänta...

Alla förväntar sig att jag nu ska stråla av lycka. Det gör jag också, vissa dagar. Men den kalla skräcken jag känner de dagar jag har ont i magen... Sorgen jag känner när jag ser mig i spegeln, håret, ärren, märkt för livet... Port à cathen som sticker ut på bröstet.

Men jag lever! Jag är frisk! Så jag ler, även när jag egentligen vill gråta.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ni får stå ut med att mitt bloggande går i skov. Nu kände jag en plötslig lust att skriva, och då kan jag ju passa på att berätta om den, med jämna mellanrum, återkommande jakten på skojävlar till Albin. Borde igentligen sova efter jobbnatt, men t...

Ja i helgen har Hugo och jag följt med Håkan till Jönköping på Elmia game fair. Vi åkte på fredagen och mellanlandade först i Sörping för att lämna Albin och Nelly. Sen ett stopp i underbara Gränna för att fylla på polkagrisförådet. Vi anlände till...

Tung dag! Var på evk för Hugo i morse. Vi skulle ta beslut om en ev. utredning. Håkan tog ledigt från jobbet och kom hem för att vara med. Jag fixar inte att gå på dessa möten själv, jag vet av erfarenhet, (har varit på X antal möten i skolan, på B...

Jag är som vanligt inte en särskilt flitig bloggare, men här kommer i alla fall lite uppdateringar om vad vi har sysslat med på senaste tiden. Förra veckan blev det mest agilityträning för Novas del. Med Nelly har jag försökt träna lydnad, måste in...

...Om jag bara orkade skulle jag baka bullar och kakor att fylla frysen med. Om jag orkade skulle jag städa och göra fint till helgen. Jag skulle sy nya gardiner och byta ut den vissna enen i krukan på trappen mot vackra vårblommor. Jag skul...