Solen tittar fram mellan målnen och jag sitter nyvaken i köket. Har jobbat i natt, och ska ut en natt till, sen får jag vila. Kaffet kallnar i glaset och hundarna tittar uppfodrande på mig medan jag läser alla uppdateringar på Facebook. Facebook, min länk till världen när jag själv inte orkar delta.

Som ni alla vet har jag varit sjuk, några av er kanske tycker att jag har varit allt för frikostig med vad jag har skrivit på FB. Men jag har inte velat att folk ska undra, och vända sig om och titta när jag gått förbi. Jag ville skona min familj från frågor och blickar. Det har varit tungt nog ändå att ha en mamma och en fru med Cancer.

Albin och Hugo har vakat som hökar över mig, gör det fortfarande, och Håkan har varit tvungen att arbeta som vanligt. Ingen kan nog förstå den vanmakt han har känt under mina behandlingar, när han har befunnit sig på andra sidan ett hav, en evighet bort, utan att kunna göra någonting för att hjälpa.

Ingen kan nog förstå vad oron över en sjuk mamma kan göra med två barn, vad det lämnar för spår i själen, det får tiden utvisa.

Vintern försvann i ett töcken av provtagningar, diagnoser, operationer, komplikationer, sjukhusbesök, behandlingar, illamående och trötthet. Våren gick och sommaren är här utan att jag egentligen har märkt det. 

Behandlingarna tog slut och röntgen visade att Cancern är borta.

Alla jublar, och jag med... på utsidan... på insidan känns det tomt.

Hur kan ni veta att allt är borta frågade jag läkaren? Det kan vi inte, fick jag som svar. På ca 20% kommer det tillbaka. Jag får gå på täta kontroller i ett år, sen kan man tydligen andas ut.

Men 20%, 1 på 5, jag kan inte släppa det. Under hela vintern har jag varit fokuserad på behandlingarna och alla sjukhusbesök. Jag skulle bli frisk, har aldrig tvivlat! Nu kan jag bara vänta...

Alla förväntar sig att jag nu ska stråla av lycka. Det gör jag också, vissa dagar. Men den kalla skräcken jag känner de dagar jag har ont i magen... Sorgen jag känner när jag ser mig i spegeln, håret, ärren, märkt för livet... Port à cathen som sticker ut på bröstet.

Men jag lever! Jag är frisk! Så jag ler, även när jag egentligen vill gråta.

Ni får stå ut med att mitt bloggande går i skov. Nu kände jag en plötslig lust att skriva, och då kan jag ju passa på att berätta om den, med jämna mellanrum, återkommande jakten på skojävlar till Albin.

Borde igentligen sova efter jobbnatt, men tankarna malde i min lilla hjärna  , och oron över hur i helvete jag ska hitta ett par gympaskor utan knyt till på fredag, som passar Albins kräsna överkänsliga fötter, gjorde att sova var ganska svårt. 

Albin kan, pga dålig finmotorik, fortfarande inte knyta ett par skor. Och hur lätt på en skala tror ni det är att hitta ett par bra gympadojjor med kardborreknäppning i storlek 40!? Ja, det är... väldigt LITE lätt kan jag säga. Inte ens på den gamla goda tiden när fötterna hans var små, och det fanns massor av kardborredojjor i rätt storlek att välja på, var det särskilt lätt att hitta ett par som, inte klämde någonstans, inte glappade, inte var för hårda osv. Eftersom Albin inte går in i en sko (eller kläd) affär, blir det till att köpa hem par efter par och låta ungen prova hemma tills vi lyckas pricka rätt och hittar ett par som funkar. Det brukar i vanliga fall bli X antal vändor till stan innan de rätta skorna infinner sig  .

Men nu, när han har vuxit så förbannat och plötsligt drar storlek 40, finns det ju för fasen knappt några skor alls utan knyt! Jag köpte ett par i går med sånt där spänne ni vet som man drar snöret i, men de, hör och häpna, klämde uppepå foten.

Det är väl lika bra att ta tjuren vid hornen tänkte jag, och åkte in på fm för att försöka byta. Efter mycket letande och frågande hittade jag ett par gympaskor med både kardborre och rätt innermått på inter sport. De såg farligt smala ut, men va fan, jag provar. När skorna var betalda var det då dags att gå till bilen... men jag kunde för allt i världen inte komma ihåg vilken parkering jag ställt den på!   Jag hade inget minne alls av att jag parkerat den överhuvudtaget!!!   Jag kom tack och lov, ihåg vilka butiker jag varit inne i och i vilken ordning. Sen var det bara att gissa utifrån det viken sida jag ställt bilen på, jag letade där jag brukar parkera den och HALLELULJA där stod den.

När jag så startade fanskapet blev jag plågsamt medveten om att Albin även behöver ett par stövlar till i morgon, och att jag bara MÅSTE tanka innan jag åker hem. GAAAAAAH!!!!   

Stövlar hittade jag i alla fall smidigt på Coop, men eftersom min kära make har bytt från statoil till Ok, och jag omöjligt kan komma ihåg koden till tankkortet, var jag sen tvungen att åka igenom hela jäkla stan för att komma till en bemannad ok-mack.

Men nu gott folk,  NU ska jag sova! Och drömma om att både skor och stövlar passar.  

Ja i helgen har Hugo och jag följt med Håkan till Jönköping på Elmia game fair. Vi åkte på fredagen och mellanlandade först i Sörping för att lämna Albin och Nelly. Sen ett stopp i underbara Gränna för att fylla på polkagrisförådet.

Vi anlände till ett Jönköping i underbart sommarväder runt kl 13, lämnade väskorna på hotellet och gav oss ut för att utforska denna mysiga stad, som vi så många gånger har passerat men aldrig förut stannat i.

Det blev en snabblunch på (hör och häpna) MC Donalds, (jodå, han fanns även i denna lilla stad) sen glass med utsikt över Vättern.

På kvällen åt vi middag på en jättemysig "pir" (heter det så?) med flera fiskresturanger på rad. Vi roade oss med att tjuvlyssna på fyllgubbarna vid bordet bradvid innan det var dags att krypa ner i sveriges hårdaste sängar för att få våran skönhetssömn.

Så var det då lördag och dags för den hett efterlängtade jaktmässan.

Vad är det med pojkar och vapen? Både Håkan och Hugo blev som kalvar på grönbete så fort vi kom innanför dörrarna. De sprang runt och sköt hej villt med allt som gick att skuta med, från snordyra älgstudsare till pilbåge och jaktsimulator.  När de inte sköt, sprang de omkring och siktade med diverse kikarsikten. 

Ja, jag får väl erkänna att jag sköt en del jag med. Det gick liksom inte att stå emot grupptrycket  

Jag lyckades även snika till mig en del gratisprover som stoppades ner i en ryggsäck som Hugo hade fått. När några timmar hade gått frågade plötsligt Håkan: Var är ryggsäcken??? ÖÖH, jag vet inte, sa jag... Så jävla typiskt mig! Alla minns vi väl historien med mina nya slalomskidor i vintras?!   

Tänk tänk, var hade vi varit... kan den möjligtvis finnas vid Jocke smålännings trickskyttebana... eller kanske vid luftgevärsskyttet... eller toaletten, vid toaletten måste det vara! Nähej, inte där heller... Skit samma, det var ju ändå gratis...

Hugo hann även snickra ihop en fågelholk vid jägarförbundets ungdomsavdelning, mumsiga kolbullar med vildsvinskött fick vi oxå steka över öppen eld innan det var dags att lämna pojkarnas lekplats för denna gång och bege oss hemmåt.

 Här skjuter Hugo luftgevär.

 Jaktpilbåge var lite svårt.

 Luftgevär igen.

 Här skuter Hugo hagelbrakare på lerduvor som om han aldrig gjort annat. Träffade gjorde han oxå!

 Och jag med! Träff på första försöket, fan vad jag är bra!   

Men nu ska jag ut och njuta av det underbara sommarvädret i Ärla! 

Ha det bra alla!

Tung dag!

Var på evk för Hugo i morse. Vi skulle ta beslut om en ev. utredning. Håkan tog ledigt från jobbet och kom hem för att vara med. Jag fixar inte att gå på dessa möten själv, jag vet av erfarenhet, (har varit på X antal möten i skolan, på BUP och sjukhuset med Albin genom åren) att jag blir totalt slut efteråt. Det är som om all energi bara sugs ur mig. Även om det ibland kan vara bra möten, tycker jag det är skitjobbigt. I dag var det ett rätt trevligt möte, som i och för sig resulterade i en remiss till BUP. Men det var väl det vi ville, eller...

Trots att jag ser att Hugo mår väldigt dåligt ibland, bär det här emot. Han är ju liksom våran ända "normala unge" På sätt och vis den sista länken till att vara en någorlunda vanlig familj.

Det låter helt galet, jag vet, men det är ändå lite så jag känner.

Det som var jobbigast med just det här mötet, var att höra att de tycker Hugo verkar så nerstämd och nästan lite passiv i skolan emellanåt. Särskilt när Håkan är på jobb.

Stackars Håkan, inte nog med att Albin ringer varje dag och berättar hur mycket han saknar sin pappa. Att dessutom få höra att Hugo verkar må dåligt när han är borta, var nog mer än vad han behövde.

Vet inte hur vi ska lösa det här, det kryllar ju inte direkt av jobb i land. Och de som finns är natttjänster. Om Håkan ska jobba natt, måste jag försöka få tag i ett dagjobb och det vill jag egentligen inte alls. Men vad gör man inte för att barnen ska må bra...

Men nog med depp för i dag!

Till er som orkat läsa ända hit:

Ha en fortsatt bra kväll alla!

Puss och kram

Jag är som vanligt inte en särskilt flitig bloggare, men här kommer i alla fall lite uppdateringar om vad vi har sysslat med på senaste tiden.

Förra veckan blev det mest agilityträning för Novas del. Med Nelly har jag försökt träna lydnad, måste inse att hon börjar bli stor, hon fyllde ju faktiskt sju månader 10/5   Grattis gumman!

Vi har haft avslutning för våra duktiga agilityekipage i nybörjarkursen, Jag fick en jättefin ljusstake! Tack snälla!!!   

Vi har även träffat Agneta, Jessica och Helene i Kjulaskogen. Där fick Nelly gå sitt första spår, jag är helt novis innom det området, men jag tyckte nog att hon var riktigt duktig.   Jag gick bara två korta spår där jag lagt bollen i slutet, Nelly nosade sig fram till bollen men var inte sugen på att leka, hon ville bara vidare.  

Jag gjorde även uppletande med både Nova och Nelly. Nova blev väldigt störd av allt vildsvinsbök, men Nelly brydde sig inte alls utan jobbade lugnt vidare.

Nelly fick avsluta med lite lek och bus med Jessicas lilla Glimma.  

 Nova hittade en fisk i skogen trots läskigt vildsvinsbök.

Nelly kommer med sitt byte, en mjukishund.

  Nelly och Glimma   Såååå söta!

I lördags var jag i örebro på agilitytävling. I agilityklassen kom vi på tredje plats och fick en pinne      I hoppklassen strulade slalomet ,som vanligt på tävling  så där blev det fem fel. Trots det blev det en femteplacering, och två fina rosetter att ta med hem. Här kommer filmerna:

I går var jag och Carina hos Camilla Brundin på ban analyskursen. Vi hade hundarna med oss och fick köra två superroliga baner. Jag är verkligen jättenöjd med den kursen, har fått lära mig massor!

Men det var allt för den här gången. Ha det bra!

...Om jag bara orkade skulle jag baka bullar och kakor att fylla frysen med.

Om jag orkade skulle jag städa och göra fint till helgen.

Jag skulle sy nya gardiner och byta ut den vissna enen i krukan på trappen mot vackra vårblommor.

Jag skulle rent av försöka sortera några strumpor så vi slipper slita vårat hår varje morgon. För trots att det ligger minst en miljon strumpor i en påse, är det lögn i helvetet att försöka hitta två som åtminstånde påminner om varandra.

Om jag bara orkade skulle jag åka och handla och laga något riktigt gott till kvällen.

Om jag bara orkade skulle jag aldrig vara trött och irriterad, jag skulle alltid vara sprudlande glad och ha massor av tålamod...

Jag skulle alltid vara vackert sminkad och ha målade tånaglar...

Ja, om jag orkade skulle jag vara världens bästa mamma och fru...

... I morgon kanske... Ja, i morgon orkar jag nog...

Ja gått folk, det finns inte så mycket att säga egentligen. Borde kanske låta filmerna få tala för sig själva. Har i helgen gjort fyra lopp, diskad i två och någon rivning, men det är bara mina dumheter i slalomet som jag är riktigt besviken på.   Jag har tränat massor på slalom på sista tiden och Nova har blivit riktigt säker, inte supersnabb, men säker. Och jag har kunnat skicka henne i slalomet i alla konstiga vinklar och kunnat hålla mig på ganska långt avstånd.

Men av någon jäkla anledning vågade jag inte lita på henne på tävlingen, utan bromsade henne innan slalomet och störde henne så mycket att hon missade ingångarna i tre av loppena (vänsterslalom)  

I ett lopp tog hon ingången (höger) men gick ur efter en port. Efter att ha funderat på det tror jag att jag blev så glad när hon tog ingången att jag sa BRA NOVA, vilket resulterade i att hon helt enkelt trodde hon var klar. Ja jag vet, helt puckat av mig!   Men jag kan i alla fall säga att jag lärt mig av mina misstag.

Här kommer i alla fall filmerna:

Den sista är svart några sekunder innan Carina tar bort linsskyddet   

Ja, jag har tagit upp det på FB förut men jag tycker det tåls att prata om igen,

bigami eller månggifte eller vad det kallas Jag tror mormonerna och muslimerna (eller kör de med sånt?) har kommit på nåt där.  

Jag känner ofta ett stort behov av att klona mig, men innan vi har kommit så långt i utvecklingen skulle det vara jävligt smidigt med en vuxen till i familjen! Och missuppfatta mig inte, jag låser mig inte vid en fru till. Tvärt om, jag kan mycket väl tänka mig en extra man att utnyttja vid behov.   

Och då menar jag naturligtvis till såna saker som män kan bäst, skotta snö, klippa gräs, skjutsa crossungar till träningen  och sånt.   

Han måste ju naturligtvis även vara bra på tvättning, städning, barnpassning och sånt oxå. Jag menar, vi lever ju inte på stenåldern.

När jag tänker efter så skulle det nog till och med passa mycket bättre med en extra man än med en fru till.  Eftersom att jag bara har min man på halvtid (ja, här hemma alltså) så skulle det nog falla sig lite mer naturligt.   Han skulle ju till och med kunna vara extraman hos mig varannan vecka, och hos någon annan den andra tiden, så blir det inte så trångt i sängen när Håkan är hemma.

Ja, så får det nog bli! Ska ta upp det med Håkan så fort han kommer hem...

... hmm... undrar jag om sådana där extramän finns att beställa på postorder... det måste jag genast kolla    Hej så länge!