Solen tittar fram mellan målnen och jag sitter nyvaken i köket. Har jobbat i natt, och ska ut en natt till, sen får jag vila. Kaffet kallnar i glaset och hundarna tittar uppfodrande på mig medan jag läser alla uppdateringar på Facebook. Facebook, min länk till världen när jag själv inte orkar delta.

Som ni alla vet har jag varit sjuk, några av er kanske tycker att jag har varit allt för frikostig med vad jag har skrivit på FB. Men jag har inte velat att folk ska undra, och vända sig om och titta när jag gått förbi. Jag ville skona min familj från frågor och blickar. Det har varit tungt nog ändå att ha en mamma och en fru med Cancer.

Albin och Hugo har vakat som hökar över mig, gör det fortfarande, och Håkan har varit tvungen att arbeta som vanligt. Ingen kan nog förstå den vanmakt han har känt under mina behandlingar, när han har befunnit sig på andra sidan ett hav, en evighet bort, utan att kunna göra någonting för att hjälpa.

Ingen kan nog förstå vad oron över en sjuk mamma kan göra med två barn, vad det lämnar för spår i själen, det får tiden utvisa.

Vintern försvann i ett töcken av provtagningar, diagnoser, operationer, komplikationer, sjukhusbesök, behandlingar, illamående och trötthet. Våren gick och sommaren är här utan att jag egentligen har märkt det. 

Behandlingarna tog slut och röntgen visade att Cancern är borta.

Alla jublar, och jag med... på utsidan... på insidan känns det tomt.

Hur kan ni veta att allt är borta frågade jag läkaren? Det kan vi inte, fick jag som svar. På ca 20% kommer det tillbaka. Jag får gå på täta kontroller i ett år, sen kan man tydligen andas ut.

Men 20%, 1 på 5, jag kan inte släppa det. Under hela vintern har jag varit fokuserad på behandlingarna och alla sjukhusbesök. Jag skulle bli frisk, har aldrig tvivlat! Nu kan jag bara vänta...

Alla förväntar sig att jag nu ska stråla av lycka. Det gör jag också, vissa dagar. Men den kalla skräcken jag känner de dagar jag har ont i magen... Sorgen jag känner när jag ser mig i spegeln, håret, ärren, märkt för livet... Port à cathen som sticker ut på bröstet.

Men jag lever! Jag är frisk! Så jag ler, även när jag egentligen vill gråta.