Kl 04.45 ringde väckarklockan i går morse. Kl 06 bar det av mot Romme för en dag i backarna, skulle inviga min nya utrustning. Med mig hade jag Håkan och Hugo med kompis. När vi kom fram stod termometern på -1 grad, ganska behagligt alltså, synd bara att det var lite mulet, utsikten från toppen blir inte riktigt densamma då. Det ända som fattades för att jag skulle kunna kasta mig utför stupet var ett par stavar, så det införskaffade jag i skid shoppen för 300 spänn.

I liftkön inför första åket kom det välbekanta pirret i magen, jag är höjdrädd men tvingar mig ändå upp i sittliften (eller "fittliften" som Håkan och jag internt döpte om den till i går   ) Jag tror fullt och starkt på att man kan bota sina rädslor om man gång på gång utsätter sig för faran   Det måste vara sant, för första turen är alltid värst, sen blir det bättre undan för undan, för att nästan inte kännas alls i slutet av dagen.

I alla fulla fall, mina nya skidor var som en dröm att åka på! Jag fulllkomligt ÄLSKAR dem!   Jag bara svichade nerför backarna, och de svängde nästan av sig själva.

Synd bara att jag får så förbannat ont i min ena fot    Jag har som en liten knöl i trampdynan som gör vansinnigt ont efter ett tag. Tårna domnar bort och halva foten värker så innåt H-vete! (många svordommar i samma stycke) Jag tror att det är en liten broskbit som sitter i foten, för den går att flytta på. Jag har haft den i säkert tre år, men i går fick jag nog och låvade mig själv att söka för den nästa vecka. Ja ja, vi får väl se hur det blir med den saken, jag är en sån som inte går till doktorn i första taget, men nu har jag samlat på mig tre olika symtom som jag skulle vilja bli av med. Får nog fan pallra mig till vårdcentralen i alla fall.

Hur som helst hade vi en underbar dag i slalombackarna! Hugo den parveln, som åkte första gången förra året, kör nu ifrån mig hur lätt som helst. Han fullkamligt slänger sig utför de svarta backarna utan någon som helst rädsla om sitt eget liv. Själv gillar jag de röda bäst får jag erkänna.

Kl 16 när liftarna stängde var vi ganska möra alla fyra, och det var sags att byta om och åka hem. Grabbarna gick direkt och la in sina skidor i bilen. Men jag mitt praktpucko   Hade ont i foten och vägrade gå en meter till i tortyrpjäxorna. Jag ställde mina underbara nya skidor i skidstället utanför raststugan och gick in och bytte om. När vi var klara släpade vi med oss alla pjäxor och hjälmar och packade in oss i bilen och åkte hem (ca 20 mil)

När vi ca 2,5 timmar senare rullar in i Eskilstuna, skriker Håkan rakt ut: VAR ÄR DINA SKIDOR???!!!  PACKADE DU IN DEM???!!!  Jag: Ööh, näe, det gjorde jag nog inte... de står nog liksom kvar utanför raststugan...   Förlåt, typ.

Vi stannade och tittade, och mycket riktigt, mina skidor och stavar "Ofanns" i bilen    

Jaja, säger min underbart snälla man. Inte mycket att göra åt, jag får åka tillbaka i morgon och hoppas att de står kvar. Då skäms jag lite, för jag vet att hade det varit tvärtom, hade jag blivit ganska arg   

Men nu var det inte tvärt om, och Håkan är världens snällaste! Så just nu, i skrivandes stund, är min älskling på väg till dalarna igen, för att leta efter mina kvarglömda skidor.   

Här får ni lite bilder från i går.

Hem ljuva hem! Hur mycket jag än älskar att vara hos pappa, är det allt jävligt skönt att komma hem. det är obeskrivligt, känslan när man rullar in på Bryggarvägen efter några timmar som en packad sill i bilen. Det var trots allt en ovanligt behaglig bilresa, Grabbarna höll sams   (nästan) hela vägen, hör och häpna, I BAKSÄTET! I och för sig sov Hugo mesta delen av resan, men i alla fall! Det betyder att Håkan och jag fick sitta fram, bredvid varandra, som vuxna människor... Det händet inte varje dag kan jag lova.

Dessutom var det som värsta safariet på vägen hem, innan vi nådde Tierp hade vi på nära håll sett, en älg som låg och vilade bredvid vägen, en jättefin och välpälsad räv som var på väg upp på vägen, ett par rådjur, samt en havsörn som kom flygande och parkerade sig på en hög stubbe precis bredvid vägen. Efter alla de intrycken var jag tvungen att sova lite , vaknade inte förän i Uppsala när övriga i familjen tyckte det var dags att fylla på godisreserven.

Med en bilpåse i ena handen och en colaflaska i andra gick sista etappen av resan som en dans på rosor   (om man bortser från träsmaken i rumpan och krampen i de gamla benen)

Det bästa av allt är att Hugo nu äntligen tycks vara frisk, så i morgon får vi åka bil igen, till Romme den här gången. Vi hoppas på fint väder!   .

Ha det gott alla där ute!

Ja inget blir som man tänkt sig här i livet. Vi hade planerat det här sportlovet in i minsta detalj. I måndags skulle jag och grabbarna åkt och hälsat på Håkan på cinderella en resa, men det sket sig rent ut sagt, det blev att hämta hem en magsjuk ämlig stackars älskling från båten i stället    Eftersom Håkans kräksjuka gav sig, valde vi att åka till pappa i går som planerat, trots att Hugo fortfarande har feber och en hosta som inte är av denna världen    Han kan lika gärna ligga nerbäddad i morfars soffa som hemma. Här var tanken att vi skulle vara ute och busa med hundarna, klättra på klipporna vid havet, och kanske låna morfars traktor och buskört lite  Men som sagt, livet blir inte alltid som man tänkt sig. Vi har istället spenderat dagarna framför tv:n, spelandes kinect. (som jag äntligen lyckats tjata till mig   ) I går var Albin arg som ett bi, för att vi BARA hade tagit med xbox360 och lämnat ps3:an hemma. han gnisslade tänder och tjurade hela kvällen. Jag tänkte då att vi nog skulle bli tvungna att åka hem i dag, men Albin vaknade i morse på ett strålande humör! Ibland blir man förvånad   Han har helhjärtat deltagit i kinectspelet, kämpade så svetten lackade. Så himla roligt att se honom våga bjuda på sig själv lite, de höll till och med sams en lång stund mina älskade ungar     Hugos feber har nog gått ner lite i dag, han verkar piggare. Däremot är hostan om möjligt ännu värre i dag. På lördag är det meningen att vi ska till romme och inviga min nya alpinutrustning medan Albin är på korttis. Hugo ska ta med sig en kompis, men om inte hostan ger sig är det mycket tveksamt att han årkar en hel dag i slalombacken. Nåja, den som lever får se...

I morse vaknade jag kl 06 och kunde inte somna om. Jag smög ner med hundarna för att själa åt mig en timme med en bok, alldeles för mig själv. Men när jag såg att det började ljusna, kunde jag inte hålla mig längre. Jag trotsade kylan (-23   ) och tog med mig hundarna ut. Helt tyst, det ända som hörs är snön som knarrar under mina fötter, ja och hundarnas bus förstås. Jag älskar att vara här! En dag... en dag SKA jag oxå bo på landet!!! Jag bjuder på några bilder här ifrån norra uppland. (till och med Hugo trotsade hostan och kom ut en liten stund)

Hallå alla bloggläsande vänner!

Eftersom att barn och man har bestämt sig för att vara sjuka på sportlovet,  spenderar jag min tid framför datorn i stället för i skidbacken.   

Resultatet blev en ny blogg (var inte riktigt nöjd med den gamla)

Om någon är intresserad av att läsa gamla inlägg eller titta på kort i min gamla blogg, så finns den kvar på: http://mammaylva.bloggsida.se/ 

Men allt nytt spännande kommer alltså skrivas på den här sidan:

http://ylvashundar.bloggplatsen.se