Kl 04.45 ringde väckarklockan i går morse. Kl 06 bar det av mot Romme för en dag i backarna, skulle inviga min nya utrustning. Med mig hade jag Håkan och Hugo med kompis. När vi kom fram stod termometern på -1 grad, ganska behagligt alltså, synd bara att det var lite mulet, utsikten från toppen blir inte riktigt densamma då. Det ända som fattades för att jag skulle kunna kasta mig utför stupet var ett par stavar, så det införskaffade jag i skid shoppen för 300 spänn.

I liftkön inför första åket kom det välbekanta pirret i magen, jag är höjdrädd men tvingar mig ändå upp i sittliften (eller "fittliften" som Håkan och jag internt döpte om den till i går   ) Jag tror fullt och starkt på att man kan bota sina rädslor om man gång på gång utsätter sig för faran   Det måste vara sant, för första turen är alltid värst, sen blir det bättre undan för undan, för att nästan inte kännas alls i slutet av dagen.

I alla fulla fall, mina nya skidor var som en dröm att åka på! Jag fulllkomligt ÄLSKAR dem!   Jag bara svichade nerför backarna, och de svängde nästan av sig själva.

Synd bara att jag får så förbannat ont i min ena fot    Jag har som en liten knöl i trampdynan som gör vansinnigt ont efter ett tag. Tårna domnar bort och halva foten värker så innåt H-vete! (många svordommar i samma stycke) Jag tror att det är en liten broskbit som sitter i foten, för den går att flytta på. Jag har haft den i säkert tre år, men i går fick jag nog och låvade mig själv att söka för den nästa vecka. Ja ja, vi får väl se hur det blir med den saken, jag är en sån som inte går till doktorn i första taget, men nu har jag samlat på mig tre olika symtom som jag skulle vilja bli av med. Får nog fan pallra mig till vårdcentralen i alla fall.

Hur som helst hade vi en underbar dag i slalombackarna! Hugo den parveln, som åkte första gången förra året, kör nu ifrån mig hur lätt som helst. Han fullkamligt slänger sig utför de svarta backarna utan någon som helst rädsla om sitt eget liv. Själv gillar jag de röda bäst får jag erkänna.

Kl 16 när liftarna stängde var vi ganska möra alla fyra, och det var sags att byta om och åka hem. Grabbarna gick direkt och la in sina skidor i bilen. Men jag mitt praktpucko   Hade ont i foten och vägrade gå en meter till i tortyrpjäxorna. Jag ställde mina underbara nya skidor i skidstället utanför raststugan och gick in och bytte om. När vi var klara släpade vi med oss alla pjäxor och hjälmar och packade in oss i bilen och åkte hem (ca 20 mil)

När vi ca 2,5 timmar senare rullar in i Eskilstuna, skriker Håkan rakt ut: VAR ÄR DINA SKIDOR???!!!  PACKADE DU IN DEM???!!!  Jag: Ööh, näe, det gjorde jag nog inte... de står nog liksom kvar utanför raststugan...   Förlåt, typ.

Vi stannade och tittade, och mycket riktigt, mina skidor och stavar "Ofanns" i bilen    

Jaja, säger min underbart snälla man. Inte mycket att göra åt, jag får åka tillbaka i morgon och hoppas att de står kvar. Då skäms jag lite, för jag vet att hade det varit tvärtom, hade jag blivit ganska arg   

Men nu var det inte tvärt om, och Håkan är världens snällaste! Så just nu, i skrivandes stund, är min älskling på väg till dalarna igen, för att leta efter mina kvarglömda skidor.   

Här får ni lite bilder från i går.